”Då måste du slå mig först…”

Ibland vet vi inte alltid vårt eget bästa. När jag ser honom framför mig nu, så här många år efter, så ser han helt enorm ut. I bilden jag ser framför mig så är han säkert två meter lång med groteskt stora muskulösa armar. Jag ser hur han står där framför mig och svingar med sina knytnävar. Hans stora hakkors som han har tatuerat på vänsterarmen rör sig i takt med knytnävarna. Ändå står jag kvar och spänner ögonen i honom. ”Då måste du slå mig först”, säger jag igen.

När jag var 13 år så träffade jag killen som jag då trodde var mannen i mitt liv. Jag var så kär i den här killen. Min pappa hade tagit med mig på en Harley-träff i Dalarna och mitt bland alla mc-knuttar så stod han. ”Niten” kallade de honom. Han hade skinnjacka, sprängfylld med nitar och ett gigantiskt anarkist-A på ryggen. Jag minns hur det kändes som om tiden stannade. Allt tystnade runt omkring mig och för ett tag kunde jag bara se Honom.

Pappa blev vansinnig. Inte skulle hans oskuldsfulla lilla dotter bli tillsammans med någon punkarlurk heller. Det gick han bara inte med på. Men han hade inte så mycket att säga till om där. Jag var kär. Och jag skulle bara ha den här killen. Det tog inte lång tid innan den här punkaren deklarerade att han faktiskt var intresserad av mig också. Och jag bara dog!

Vi var tillsammans i 5 år. Trots oändliga diskussioner och protester från båda mina föräldrar. ”Han skämmer ju ut dig? Ser du inte hur han går klädd??”, ”Det är farligt, tänk vad du kan råka ut för om du blir sedd tillsammans med någon som han!”, ”Kan du inte få honom att ändra sig, måste han verkligen spöka ut sig på det där viset??”.

Han var helt fantastisk den här punkaren! Vilken kille! Gud så han skämde bort mig med kärlek. Han var så totalt osjälvisk och mån om mig. Det kändes som om han avgudade varje steg jag tog. Han älskade mig för mig, precis som jag var. Trots alla mina brister.

När mina kompisar började gå på fester och började testa både alkohol och, vissa av dem, droger så var jag med min punkarpojkvän. Vi gjorde annat. Och jag var inte ett dugg intresserad av de där festerna, ännu mindre alkoholen eller drogerna.

Vi gick ofta promenader och jag minns särskilt en gång när vi gick en myspromenad i stan och gick och strosade längs bakgatorna i gamla stan. Jag och min punkarpojkvän, en vän till mig och hennes pojkvän.

Som från ingenstans stod han plötsligt där framför oss. ”Jävla anarkistsvin”, skrek han. Sen minns jag inte mer vad han sa, men det var något om att de måste slåss.

Tiden stannade. Än idag kan jag se framför mig hur min punkarpojkvän började ta av sig sin nitfyllda jacka. Jag ser framför mig hur den gigantiska nazisten står med sina muskulösa, hakkorstatuerade armar och svingar med sina gigantiska knytnävar. Jag minns skräcken i min väns ögon och hur hon och hennes pojkvän snabbt försvann iväg längre och längre bort ifrån mig. Jag minns att jag sa ”Du behöver inte” och jag minns att min punkarpojkvän svarade ”Jo, jag måste”. En röst inom mig skrek ”Du måste stoppa det här nu! Det här kommer att sluta illa annars!”

Jag minns inte hur det gick till, men plötsligt stod jag bara där framför min punkarpojkvän. Öga mot öga med den där gigantiska nazisten. ”Då måste du slå mig först”, sa jag till honom.

Jag var 16 år. Lång och smal och hade inte mycket till muskler. Jag hade läst tillräckligt många Metro för att veta att det finns män som slår kvinnor. Och trots att jag själv fått utstå både sparkar och slag i skolan vid flertalet tillfällen, så hade jag inte vett att inse att det fanns en risk att även den här mannen kunde vara benägen till att slå någon av det kvinnliga könet.

Men jag var inte rädd. Min magkänsla var så stark. Jag minns rösten inom mig som fick mig att stå kvar. ”Du måste göra det här! Det kommer inte att hända dig något. Du måste göra det här. Annars kommer det att gå illa.”

Jag stod kvar. Lika självsäkert hela tiden. Jag vek inte med blicken en millimeter. Jag minns att min punkarpojkvän oroligt upprepade ”Flytta på dig Sofia, det är farligt!” Men jag stod kvar. Jag har till och med för mig att jag hade armarna självsäkert i kors över bröstet.

Plötsligt hände något med den vuxna nazisten som stod där framför mig. Jag minns så väl att jag för några sekunder kunde se något annat i hans blick. Det var samma muskulösa man som stod där framför mig, svingades sina gigantiska knytnävar, bara några decimeter ifrån mig. Ändå såg han nu istället fånig ut där han stod och försökte se skräckinjagande ut. En vuxen man som stod där och svingade med sina knytnävar emot en liten fjortis. Jag minns så väl hans blick när han insåg det själv. När han insåg hur fånig hela situationen var. När han insåg hur fånig Han var. Helt abrupt upphörde han då att svinga med sina knytnävar, vände sig om och gick. Utan att säga ett ord.

Då kom chocken. Herregud! Vad hade jag gjort? Han hade ju kunnat slagit mig sönder och samman!

Vi fortsatte vår promenad. Jag, min punkarpojkvän, min vän och hennes pojkvän. Den var inte lika mysig längre. Vi sa inte ett ord till varandra. Vi var förmodligen lika chockade alla fyra. Vi sa aldrig ett ord om händelsen igen. Det var som om det aldrig hade hänt. Jag la locket på och gömde det djupt inom mig. Aldrig någonsin att jag skulle våga berätta om det för mamma och pappa.

Idag, som mamma till två egna barn, förstår jag mina föräldrars oro. De hade större erfarenhet av livet än vad jag hade då. De visste att det finns saker som man kan råka ut för och om man går runt med ett anarkist-A på ryggen så är det lite som att man ber om det. Det förstod inte jag. Inte förrän då. Vi gick inga fler mys-promenader i Gamla stan. Fortsättningsvis så höll vi oss så långt ifrån den där helikopterplattan i Gamla stan, där nazisterna hängde då, som vi bara kunde.

I dag vet jag att det var oerhört dumdristigt att utmana ödet på det där viset. Jag hade ingen aning om vad den där nazisten var kapabel till. Men även om jag har samlat på mig lite mer erfarenhet sedan dess och i dag är lite mer angelägen om att hålla mig trygg och säker, så hade jag faktiskt inte velat vara den här erfarenheten fattigare. Den lärde mig något otroligt viktigt. Den första lärdomen jag fick var att om jag vågar lita till min magkänsla så kommer den att leda mig rätt. Och det har den fortsatt att göra sedan dess. Den andra erfarenheten jag fick av den här händelsen var det jag såg i den där nazistens blick när han tillslut insåg hur fånig han såg ut där han stod, och svingade med sina knytnävar mot mig. Och det hade jag för allt i världen inte velat vara utan idag.

Trots mina erfarenheter så är jag medveten om att jag, som mamma till två små älsklingar, garanterat kommer att vara orolig när mina små älsklingar kommer upp i den åldern och får för sig att testa både det ena och det andra.

Så till mina underbara barn – mina kloka små älsklingar: Jag är helt säker på att ni kommer att växa upp till att bli förståndiga och kloka små vuxna människor en dag. Jag vill dock förvarna er redan nu, det kan komma en dag när jag kommer att säga saker till er av ren rädsla. För att ni betyder så otroligt mycket för mig och för att jag för allt i världen inte vill att det ska hända er något. Jag vet också av egen erfarenhet att det faktiskt kan hända saker som man inte alltid räknar med.

Kan vi därför komma överens om att ni inte gör som jag gjorde? Att inte göra precis tvärt emot allt jag säger, bara för att… Försök att lyssna till er inre röst istället så kommer ni att hamna rätt tillslut! Och jag ska tappa så gott jag kan på min egen rädsla, så att jag inte i ren affekt provocerar er till att ta fel beslut.

Är det en deal?

Till mina barn: Försök att lyssna till er inre röst så kommer ni att hamna rätt tillslut! Och jag ska tappa så gott jag kan på min egen rädsla, så att jag inte i ren affekt provocerar er till att ta fel beslut.

En sak till, ni kan väl försöka hålla er ifrån att gå runt med gigantiska anarkist-A:n på ryggen? Och kommer ni hem med ett hakkors tatuerat på armen så får ni räkna med att jag har ett och annat att säga om det (jag hoppas däremot att jag har lyckats med er uppfostran så pass att det aldrig kommer att hända!).

Kan du också bli orolig för vad dina barn hittar på?

Varför inte testa att använda dig av metoden EFT för att tappa bort din oro? Med hjälp av tapping kan du snabbt och effektivt sänka din stressreaktion i kroppen – och kan på så sätt lättare hantera din oro på ett konstruktivt sätt! Istället för att råka säga saker i affekt till dina barn, när rädslan tar över, som kan trigga dem till att hitta på ännu mer hyss… – Får du med hjälp av tapping ett fantastiskt lugn som hjälper dig att säga de rätta sakerna när det verkligen behövs!

Läs mer om EFT här.

Varma kramar, 

Sofia