Det här med julmusik

I 14 år var de sista månaderna på året en enorm prövning för mig. När året gått mot sitt slut och mörkret lagt sig som ett dystert täcke över oss här i norden, visste jag att julen stod för dörren. Med ens kom den där oron över ovissheten om när den första jullåten skulle börja sändas på radion. För att sedan allteftersom infiltrera varenda radiokanal och bli det enda som sändes på radion fram tills det nya året…

Under tiden jag pluggade kunde första jullåten plötsligt börja spelas på bussen på vägen till Universitetet. När jag började arbeta kunde den dyka upp helt utan förvarning på arbetet eller i bilen på vägen till arbetet. Värst var ”Tänd ett ljus” skriven av Niklas Strömstedt och Lasse Lindbom. Bara jag hörde ”Dom dom dom dom…” så brast det. Med ens så slungades jag tillbaka i tiden.

Tillbaka till den där julen 2004. Tillbaka till vårt vardagsrum som var ingrott av smuts och damm, den unkna lukten, mörkret, känslan i hela kroppen av ångest, ovisshet och sorg. Att städa var inte prioriterat just då. I en sjuksäng där i vardagsrummet låg pappa. Hans nästan 200 cm långa kropp som tidigare varit stark och muskulös efter många år av hårt arbete som grovsmed, låg där avmagrad och benig. Som en liten fågelunge. Fullproppad med morfin för att inte känna den ofattbara smärtan från den där fruktansvärda cancern som bosatt sig i hans då taniga kropp.

Första jullåten, varje år efter den julen 2004 – samma jul som den fruktansvärda naturkatastrofen med tsunamin i Thailand – utlöste en kaskad av minnen. Allting kom tillbaka. Första jullåten blev den utlösande faktorn som startade en privat filmvisning med alla minnen från den julen som gick på repeat, om och om igen i mitt huvud. Varje november, från att den första jullåten började spelas på radion fram till julafton var en enda lång, stor sorg- och gråtfest för mig under 14 års tid. I 14 år återupplevde jag den där traumatiska julen inför mina inre sinnen, återupplevde alla känslor som jag kände då, den där julen 2004.  

Det spelade ingen roll var jag befann mig när jag fick höra årets första jullåt. Första tonerna med bjällrande klockor eller ljuva stämmor – och jag bröt ihop. Gud som jag försökte hålla tillbaka alla känslor som bara vällde upp inom mig. Men hur mycket jag än försökte så gick det inte. Tårarna forsade, att jag inte orsakade en mindre översvämning under de där åren är för mig en gåta. Det där hulkandet och fulgråtandet. Jag kunde bara inte hålla tillbaka. Allt kom ut. Och det var som att det inte fanns något slut på det.

På julafton 2004 var sista gången jag såg min pappa ta sig upp ur den där sjuksängen. Med stor möda tvingade han sig upp och kom och satte sig med oss för att äta julmaten som jag lagat. Det var nog ingen större njutning för honom, det var nog bara ren och skär smärta, men ändå gjorde han det. För vår skull. För min, syrrans och för mammas skull.

I 14 års tid satt, stod, gick, sprang jag medan jag grät mig igenom slutet av november fram till julafton. Dagen efter julafton kändes det bara tomt. Urgråtet. Som om jag gråtit slut på alla tårar.

Det var så mycket jag ville säga pappa. Men jag kom mig aldrig för att göra det. Hans andedräkt stank aceton. Hans hud var alldeles grå. Hans magra ansikte. På slutet kunde han knappt prata. Även om jag visste att han kunde höra mig så kunde jag ändå inte förmå mig till att sitta där bredvid honom och säga orden som jag ville få sagt. Det gick bara inte. Och jag har haft så svårt att förlåta mig själv för det.

Den 4 januari 2005 tog pappa sitt sista andetag. Och tiden för att säga det där jag ville säga hade gått ut.

Jag skulle kunna säga något klyschigt nu som att ”Ta vara på tiden du har med dina nära och kära, du vet aldrig när tiden tar slut” eller ”Kom ihåg att berätta för dina nära och kära vad du känner för dem, för du vet aldrig när den dagen kommer när du inte längre har möjlighet att göra det längre.” Men jag tänkte inte säga det nu. För jag hade inte tänkt att det här inlägget skulle handla om det.

Det jag vill förmedla med det här inlägget är i stället att jag led av Posttraumatisk stressyndrom, PTSD. Jag hade ingen aning om det. För mig var det normalt att julen innebar en enda stor gråtfest för mig. Jag trodde att det skulle vara så. Jag trodde att det berodde på att jag älskade min pappa så himla mycket. Jag trodde att jag var dömd till att tvingas genomlida den här perioden varje år, för att det var så det skulle vara när man förlorat någon som man älskar och saknar oerhört mycket.

Jag älskar min pappa fortfarande och fortfarande så saknar jag honom oerhört mycket. Men tack vare att jag insjuknade i utmattningsdepression i maj 2018 och därefter gav mig ut på en resa för att envist leta reda på mirakelmetoder för att kunna må bra igen, så blev jag inte bara frisk från min utmattningsdepression, utan jag lyckades också läka mitt stora öppna sår med sorg och PTSD. Inte nog med det. Jag lyckades också läka min släng av OCD som smugit sig på genom åren.

Ångest, depression och kontroll är bästa vänner. Ju mer jag försökte göra mig av med min ångest och depression, desto mer smög sig kontrollbehovet på. Och ju mer jag försökte kontrollera, ju mer ångest fick jag och ju mer deprimerad blev jag… 

Även om det är smärtsamt att skriva om den här händelsen, för jag är fortfarande sorgsen över att min pappa skulle behöva slitas ifrån mig på det där viset, så tidigt i mitt liv, och även om tårarna rinner när jag skriver det här så gör det inte längre ont. Jag kan hantera den här sorgen.

Nu kan jag minnas min stora, starka pappa som skruvade upp volymen på radion med vinyl 107 och stod och sjöng och dansade i köket medan han lagade mat. Jag kan minnas honom och le. Och jag kan minnas min sjuka, fina pappa, som dagen innan han tog sitt sista andetag skojade och skämtade med alla som kommit för att ta ett sista farväl av honom.

Min pappa var inte perfekt. Han hade minsann också sina sämre sidor och dåliga dagar. Han var bara människa. Men det jag gjorde när jag under 14 år totalt lamslog mitt liv med sorg var att jag höjde upp min pappa till någon sorts helgonstatus. Som att han var ”ofelaktig”.

Men min pappa var inget helgon. Han var min pappa, han var man, han hade en gång varit barn, han var grovsmed, han hade diabetes, han kunde bli sur, han kunde bli arg och han kunde säga dumma saker. Och ibland sa han inte tillräckligt mycket.

Vi är bara människor. Ingen är perfekt. Vi gör så gott vi kan med det vi har fått lära oss. Det vi aldrig fått lära oss, det kan vi helt enkelt inte.

När jag började rucka på den här ”helgonförklaringen” av min pappa började i stället den där sorgen bytas ut mot ilska och besvikelse.

Ifrågasättande tankar som ”Varför gjorde han så? Varför sa han så? Varför sa han aldrig så?” dök upp som från ingenstans.

I takt med att minnet av min pappa förändrades – från att ha varit någon helgonliknande figur med gloria till att bli ”bara” bli min pappa – förändrades också min sorg – som tidigare inte velat läka – till något som inte längre gjorde så ont. Tack vare fantastiska verktyg som jag lärt mig under min upptäcktsresa kunde jag förlåta mig själv för det som aldrig blev sagt. Och jag kunde förlåta pappa för att han inte längre fanns i mitt liv, för saker som han gjort, saker som han sagt och saker som han aldrig kom sig för att säga. Tack vare den här fantastiska metoden kunde jag förlåta och släppa taget. Och läka alla de där smärtsamma bilderna som etsat sig fast på näthinnan av hans sista tid i livet. Och äntligen gå vidare med mitt liv!

Tack vare fantastiska verktyg som jag lärt mig under min upptäcktsresa kunde jag förlåta mig själv för det som aldrig blev sagt. Och jag kunde förlåta pappa för att han inte längre fanns i mitt liv, för saker som han gjort, saker som han sagt och saker som han aldrig kom sig för att säga.

Julen 2019 var första julen på 14 år som jag kunde höra första jullåten spelas på radion utan att det triggade i gång en kaskad av krokodiltårar, hulkande och fulgråtande. Till min mans stora frustration, så spelades det därför under slutet av november till slutet av december bara julmusik hemma hos familjen Bergk det året. Och det ser ut som att det inte kommer att bli någon skillnad i år. Jag har ju några år att ta igen med julmusik så att säga…

Det är fint med känslor. Vi behöver alla våra känslor för att leva fullständiga och rika liv. Men när vi låter våra känslor styra och ställa, och kanske till och med begränsa oss i våra liv, då är dessa känslor inte längre hälsosamma. Det finns hjälp att få för att tämja smärtsamma känslor som härjar med oss och ställer till oreda i våra liv. Vi ska absolut inte sluta känna. Det är fantastiskt att känna! Vi behöver bara hjälpa oss själva att känna våra känslor på rätt sätt, så att de inte ”fastnar” i oss och gör oss illa.

Vi kan inte undgå att vara med om saker i våra liv som kommer att påverka oss på ett eller annat sätt, det är så livet är. Livet kan dessutom vara oerhört lärorikt om vi bara kan hantera dessa händelser på rätt sätt.

Tapping är en fantastisk metod som kan hjälpa dig att lindra smärtsamma känslor, så att du lättare kan släppa taget om dem. Flera studier visar också på att den här makalösa metoden kan läka PTSD och hjälpa dig att läka smärtsamma minnen, så att de inte längre framkallar de där obehagliga känslorna i dig. 

Jag är evigt tacksam över att jag hittade denna fantastiska metod! Utan den hade jag garanterat orsakat en mindre översvämning vid det här laget av alla tårar som i så fall fortsatt att strömma ner längs mina kinder kring jul… och jag hade heller inte kunnat njuta av all fantastisk julmusik som finns! Men det är också tack vare tapping som den sista tiden på året inte längre är en smärtsam period som jag måste härda mig igenom varje år. Nu kan jag i stället med glädje och förväntan se fram emot julen!  

Jag är absolut inte ensam om att ha förlorat någon som jag älskar och julen är en sådan tid på året när vi kan bli smärtsamt påminda om att dessa personer fattas oss.

Därför vill jag bjuda in dig till en mysig stund med mig den 12 december. Här kommer jag att visa dig verktyget som har hjälpt mig att läka min sorg efter min älskade pappa. Den här stunden vill jag i första hand tillägna dig för att hjälpa dig att få en lugn och mysig jul med dina älsklingar, men du kommer också att få möjlighet att lära dig och prova på det här verktyget som hjälpt mig att läka och kunna njuta av den här tiden på året igen!

Du är så varmt välkommen till min Lussetapping! Och du, det är alldeles GRATIS! Du anmäler dig genom att klicka här.

Varma kramar, 

Sofia