fbpx

Paniken rev och slet inom mig. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag kunde inte se någon väg ut. Jag var fast i ett liv som inte gick att leva. Fick inte luft. Kunde inte andas. Jag önskade att allt bara skulle ta slut, för jag orkade inte mer. Men vem skulle då ta hand om mina älskade små barn?

För några år sedan läste jag boken ”Hemligheten: från ögonkast till varaktig relation” av Dan Josefsson och Egil Linge. Där fick jag lära mig att det finns olika typer av anknytningsmönster. De olika mönstren är Trygg, Otrygg – undvikande och Otrygg – Ambivalent. (I den andra boken ”Den mörka Hemligheten” fick jag också lära mig om ett mer ovanligt anknytningsmönster: Otrygg – desorganiserad).

Lite kort om dessa olika anknytningsmönster:

”Trygg – Trygga barn litar på att föräldern (eller den som huvudsakligen tar hand om barnet) finns där och försöker hjälpa barnet i svåra eller skrämmande situationer.

Som vuxna har de lätt att komma nära andra människor, men trivs också bra i eget sällskap. De har lätt att fungera i långvariga relationer.

Otrygg – undvikande – Barn med otrygg-undvikande anknytning förväntar sig att bli avvisade och bortstötta när de behöver hjälp. Därför lär de sig tidigt att inte söka närhet och stöd, utan att klara sig själva. De tänker sig fram till svar snarare än känner efter.

Som vuxna är de ofta omtyckta och fungerar bra i mer ytliga relationer. I nära relationer håller de distans – de kan vara svåra att komma inpå livet, och drar sig ofta undan när de upplever krav på närhet.

Otrygg – ambivalent – Barn med otrygg-ambivalent anknytning bär med sig en erfarenhet av att ibland bli omhändertagna, ibland avvisade när de söker hjälp och tröst. Osäkerheten gör att de känner separationsångest och rädsla. De är i stor utsträckning känslostyrda.

Som vuxna uppfattas de ofta som kreativa personer som har nära till sina känslor. I nära relationer skrämmer de ibland iväg människor med sin starka önskan om närhet. En del är så rädda att bli övergivna att de istället undviker nära relationer.

Otrygg – desorganiserad – Det finns också en fjärde, mer ovanlig kategori, som kallas otrygg-desorganiserad. Detta anknytningsmönster utvecklas ofta hos barn som växer upp med fysisk eller psykisk misshandel, eller har föräldrar med svåra upplevelser från sin barndom och som därför inte kan tolka sitt barns signaler på rätt sätt. De kanske bli arga eller rädda när barnet gråter, så att barnet upplever föräldern som skrämmande – ändå behöver barnet knyta an.

Detta leder till särskilt svåra relationsstörningar även i vuxen ålder. Behovet av professionell hjälp för att kunna bryta detta mönster är störst i den här gruppen.”

Källa citat: https://www.psykologiguiden.se/rad-och-fakta/relationer/anknytning

Dessa böcker lät mig äntligen förstå varför jag betedde mig som jag gjorde i olika relationer och varför jag inte alltid kunde göra mig förstådd. Vi är olika. Vi har alla haft olika uppväxter som har påverkat oss på olika sätt. Tack vare dessa böcker började jag förstå hur jag kunde braka så totalt in i den där berömda väggen i maj 2018.

Med det sagt vill jag bara förtydliga att det inte var på grund av något anknytningsmönster som jag lyckades göra en frontalkrock, helt med avsaknad av krockkudde, den där dagen i maj 2018. Min frontalkrock var helt och hållet mitt eget ansvar. Det var jag som hade högerfoten på gaspedalen och det var jag som inte hittade bromsen i tid. Jag kan inte beskylla någon för att jag inte lyckades bromsa i tid innan den där väggen dök upp på vägen. Anledningen till att jag tar upp mina insikter som jag fått från böckerna ovan, är för att jag med hjälp av dessa böcker kunde komma åt kärnan till varför jag så envist fortsatte att gasa. Trots att jag egentligen visste att jag körde både vårdslöst och alldeles för fort. 

Det var först när jag fann kärnan till mitt beteende som jag kunde börja läka.

Den största insikten jag fick från dessa böcker var att jag förstod varför jag hade sådant enormt behov av närhet och bekräftelse. Varför jag alltid varit livrädd för att mista den jag älskade och alltid vridit mig sönder och samman för att få den jag älskade att stanna kvar hos mig (vilket oftast gav motsatt effekt…). – Jag såg till att alltid sätta min partners behov framför mina egna.

En annan insikt jag fick var att det också var den här rädslan som senare gjorde att det var så enormt viktigt för mig att vara en supermamma, alltid närvarande och alltid mån om mina barns bästa. – Jag såg till att alltid sätta mina barns behov framför mina egna.

Beskyddande mamma

Det var också oerhört viktigt för mig att göra bra ifrån mig i mitt yrkesliv. Jag var perfektionist uti fingerspetsarna och hade enorma kontrollbehov. Allt skulle skötas på ett visst sätt. Bara mitt sätt var det rätta… Jag hade oerhört svårt att lämna över ansvaret till någon annan, för jag räknade alltid med att i så fall behöva göra om och göra rätt. – Jag såg till att sätta arbetets behov framför mina egna.

Jag ställde upp enorma krav på mig själv. Jag skulle vara en supermamma, som kunde hämta tidigt med massor med av energi över till barnen på eftermiddagarna (vilket innebar att jag gick upp 04.20 varje vardag och arbetade mellan 06.00-15.00). Jag skulle vara en superanställd som levererade till 150% varje dag, som ständigt ville avancera och ta på mig nya arbetsuppgifter. Jag skulle vara en superfru, som tacksamt ställde mig vid spisen och lagade avancerade lyxrätter varje dag, skötte hemmet och ordnade fantastiska bjudningar och självklart såg jag till att vara snygg och sexig på samma gång. Samtidigt så ville jag finnas där för vänner och övriga familjemedlemmar.

Problemet var att efter alla år av att ha anpassat mig efter alla i min omgivning och vridit och vänt mig till förbannelse så hade jag ingen aning om vilka mina egna behov var längre. Och inget kändes roligt.

Inget är roligt längre

Hur mycket jag än försökte vara den perfekta frun så knakade det i fogarna ordentligt mellan mig och min man. Hur mycket jag än försökte vara den perfekta mamman som alltid fanns där för mina barn, så blev det allt oftare konflikter mellan oss och jag hade ständigt dåligt samvete över att inte kunna kontrollera mitt humör. Hur mycket jag än försökte prestera på jobbet så halkade jag efter alltmer. Jag trivdes inte med kollegorna och jag trivdes inte längre med mina arbetsuppgifter. Jag började ifrågasätta varför jag ens höll på med det jag gjorde. Och jag trivdes definitivt inte med mig själv.

Som grädden på moset så hade jag ådragit mig ordentliga förlossningsskador vid min första förlossning. Träning som tidigare varit mitt största intresse var efter det en ren plåga. Jag hade stora svårigheter att hålla tätt och när jag hoppade så kändes det som om allt inom mig skulle ramla ur. Efter fyra år med att försöka övertyga en uppsjö med gynekologer och läkare om att jag upplevde att något var ordentligt fel, kom jag tillslut till en specialist på förlossningsskador på Huddinge Sjukhus. Hon tittade några minuter med ultraljud på den obefintliga muskulaturen i min bäckenbotten och konstaterade krasst att jag var ungefär så trasig som det gick att bli. Snyftande berättade jag då att jag fått höra i fyra år av uppkäftiga tanter att det bara var att knipa så skulle det bli bra. ”Ja, det finns inte mycket att knipa med här, varenda muskel är av”, svarade hon då.

Jag fick en omfattande operation. Det som hände därefter är en lång historia i sig. Men det som verkligen fick det att brista för mig var när jag äntligen läkt efter operationen och fortfarande upplevde att den där tyngdkänslan var kvar när jag tränade. Vid ett återbesök hos specialisten fick jag slängt i ansiktet att vissa av mina skador är permanenta och går inte att göra något åt. Jag kommer aldrig att glömma när hon fällde den hårda kommentaren ”Ja, du kan glömma träning med hopp i fortsättningen”. För mig var det som att hon skrev under min dödsannons med de orden. Det sista som jag verkligen tyckte var roligt i livet togs ifrån mig bara sådär.

Enda stor nerförsbacke

Så en liten summering av allt som var skit i mitt liv:

  • Min relation med min man var åt skogen. Jag anklagade honom för att han inte varit ett större stöd under min första förlossning och sprickan mellan oss blev bara större och större för var dag som gick. Jag mådde skit och jag tyckte bara att han var självisk som inte kunde förstå det. Jag kände mig också sviken för att min förväntan om att han skulle göra mig lycklig inte blev uppfylld.
  • Min relation med mina barn. Konflikterna blev bara värre och värre. Jag kände att jag inte kunde nå fram till mina barn längre och jag orkade bara inte med dem. Jag längtade bara efter att kvällen skulle ta slut varje dag så jag kunde gå och lägga mig och slippa undan allt.
  • Mitt jobb. Jag vantrivdes med mina arbetsuppgifter och mina kollegor. Var jag ensam på kontoret kunde jag stänga in mig och gråta vid mitt skrivbord annars smög jag iväg och grät på toaletten.
  • Min pappa hade gått bort i cancer flera år tidigare och jag hade fortfarande inte bearbetat sorgen. Minnesbilder från tiden när han var sjuk och ångesten som jag upplevde därefter blandades i en härlig konfekt med alla andra känslor som jag gick igenom varje dag.
  • Min kropp. Jag hatade min kropp för att den var trasig. Jag anklagade mig själv för att jag själv åstadkommit skadorna genom att jag inte kunnat hantera min rädsla under förlossningen bättre. Jag äcklades av min kropp för att den inte fungerade som den skulle längre.
  • Mig själv. Jag hatade mig själv för att jag var så svag som inte orkade med mitt liv. Jag hatade mig själv för att jag inte kunde leva upp till de där perfekta kraven som jag ställt på mig själv. Om jag bara kunde leva upp till dem igen så skulle allt bli bra igen…
  • Jag kände mig så ensam. Jag drog mig undan för att jag inte ville riskera att smitta någon med mitt mörker. Samtidigt som jag kände sådan skam över att jag bara inte kunde må bra, bita ihop och köra på som vanligt…
När allting rämnar

Paniken rev och slet inom mig. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag kunde inte se någon väg ut. Jag var fast i ett liv som inte gick att leva. Fick inte luft. Kunde inte andas. Jag önskade att allt bara skulle ta slut, för jag orkade inte mer. Men vem skulle då ta hand om mina älskade små barn?

I juni 2017 märkte jag för första gången att något var fel. Min kropp var inte som den brukade. Den var liksom orkeslös. Det var som om min hjärna gått på semester. Och jag kunde inte hantera stress överhuvudtaget. Jag kontaktade läkare och fick göra en uppsjö av tester. När provsvaret kom fick jag veta att det inte var något fel på mig och nu hade hon inte mer tid till mig för nu var det andra i kön som väntade.

Jag började söka egna svar och hittade en del, men inte alla.

I maj 2018 var jag ensam hemma med mina barn och vi var ute på tomten och lekte. Min man var i väg i ärenden, min telefon var inlåst i huset och närmsta granne var för långt bort för att höra mig skrika. Då passade min kropp på att trycka på off-knappen. Helt oförberedd tappade jag styrkan i hela kroppen, mina ben vek sig och jag signade ner till marken som ett asplöv. Där låg jag i vad som kändes som en evighet utan att kunna röra armar eller ben. Mitt enda fokus var att försöka hålla barnen lugna och få dem att tro att jag bara låg och vilade. Min dotter var 2 år och min son var 5 år. Jag hade ingen aning om vad som hänt med mig och paniken sköljde över mig. ”Tänk om det var en stroke?” ”När kommer M hem?” ”Tänk om det händer något med barnen medan jag ligger här!”

Efter vad som kändes som en evighet kom M äntligen hem. Plötsligt var det som om förtrollningen var bruten. Jag kunde återigen röra armar och ben.

Det som hänt mig var stress.

Jag hade totalt stressat sönder mig.

Jag hade hatat sönder min kropp.

Min kropp var totalt slutkörd och nu ville den bara inte mer.

Det som hänt mig var stress.

Jag hade totalt stressat sönder mig.

Jag hade hatat sönder min kropp.

Utbränd

Det var som om jag dog och föddes på nytt på samma dag. Från den dagen har jag insett att jag totalt misshandlade mig själv i mitt förra liv. Man kan inte hata sig själv och utsätta sig för så mycket stress och ångest som jag gjorde utan att det får konsekvenser. Jag trodde verkligen att det var enda sättet att leva på. Jag trodde att om det inte gjorde ont så var det inte på riktigt. Var det inte svårt och tungt så var det inte ett riktigt liv. I dag vet jag så mycket bättre!

I dag har jag lärt mig vad jag behöver för att må bra. Jag har lärt mig att sätta mig själv först och jag vet vilka behov jag har som jag behöver tillgodose varje dag. Det är inte en one-time-solution, utan det är något som jag ständigt måste jobba med!

Min största lärdom som jag har gjort är att för att kunna sätta mig själv först, för att kunna ta mig tid till att prioritera mig själv och för att kunna vara snäll mot mig själv – så måste jag älska mig själv! Jag kan inte hata mig själv till ett lyckligt liv, det är liksom omöjligt.

Du kan inte hata dig själv till ett lyckligt liv, det är liksom omöjligt.

Älska mig själv

Jag hittat de sakerna som skapar mer energi och glädje för mig. Jag försöker äta hälsosamt, skära ner på socker och gluten, tränar regelbundet, går långa promenader regelbundet och mediterar. Det är mina belöningar till mig själv för att jag ska må bra. Men det som har haft allra störst effekt för mitt välmående har varit Tappingen. Den har hjälpt mig att acceptera det som jag inte kan förändra. Den har hjälpt mig att acceptera mina brister. Den har hjälpt mig att acceptera och älska min man, trots hans brister. Den har hjälpt mig att återfå mitt lugn och mitt tålamod för att lättare kunna hantera två trötta och hungriga barn på eftermiddagarna. Den har också hjälpt mig att läka de sår som har gjort att jag trott att jag måste vara och bete mig på ett visst sätt för att duga och vara tillräcklig. Och framförallt så har den hjälpt mig att älska mig själv, precis som jag är!

I dag är jag tacksam för den jag är och över allt jag gått igenom. Det har format mig till den jag är idag. Och tack vare den där dagen i maj 2018 har jag fått möjlighet att leva ett rikt och lyckligt liv som jag tidigare aldrig någonsin trodde var möjligt!

Det går att ta sig ur en utmattningsdepression! Och det går att ta sig ur ett liv som känns som ett destruktivt fängelse!

Det går att hitta sitt eget recept för lycka, glädje, tacksamhet och framtidstro!

Om jag kunde, så kan du!

Hör gärna av dig om du vill veta mer om hur jag skulle kunna hjälpa dig att hitta ditt recept!

För att kontakta mig, klicka här!

 

Våga för att vinna -The Tapping Heart

Glöm aldrig bort att du är fantastisk – precis som du är! ♥

 

Varma hälsningar,

Sofia