Varför är det så svårt att tänka positivt?

Varför känns det så svårt att tänka positivt? Varför är det precis som att vi hela tiden förutsätter det värsta tänkbara i alla situationer? Varför har vi katastroftankar och oroar oss över saker som kanske aldrig ens kommer att inträffa? Du anstränger dig för att vara positiv, men hur mycket du än kämpar så dyker ändå de där envisa negativa tankarna upp och tar över. Varför ska det vara så svårt?

Det plingar till i mailkorgen och du ser att du har fått ett mail från chefen. Direkt dyker oroliga tankar upp i huvudet – ”Vad är det som är fel?” Innan du ens har hunnit öppna mailet har en hel filmsekvens med händelser passerat revy för din inre syn. Tänk om hen är missnöjd med det där projektet som du lämnade in i förra veckan? Tänk om det är varsel på gång på grund av pandemi/konjunkturläge/arbetsbrist? Tänk om du blir av med jobbet? Genast går en ilning igenom hela din kropp – hur ska din familj då få privatekonomin att gå ihop?

När du ska till att öppna mailet har du färska bilder kvar framför dig där du föreställer dig hur du kommer att bli tvungen att sälja bostaden och att du och familjen kommer att bli tvungna att flytta till något mindre. Du känner till och med ett stygn av medlidande för dina små älskade barn som kommer att behöva rivas upp och flytta ifrån sitt trygga hem.

Men så öppnar du mailet, med klumpen i halsen, och ser till din förvåning att chefen inte alls är missnöjd. Utan istället imponerad över ditt arbete och ville nu skicka en bekräftelse på att hen tagit del av ditt fina arbete.

Din partner skickar ett kort sms med texten ”Vi behöver prata ikväll”. Genast ser du hela livet passera revy för din inre syn. Din partner kommer att skälla ut dig efter noter för något som du tydligen har gjort, oklart vad. Du ser framför dig hur du kommer att behöva packa väskan ikväll och se dig om efter någonstans att sova för natten. Du föreställer dig en smutsig och uppslitande skilsmässa framför dig där barnen kommer att komma i kläm.

Med en stor klump i magen och beredd på att försvara dig med näbbar och klor smyger du dig in i bostaden efter jobbet. Din partner väntar redan i soffan och du gör allt för att dra ut på den stundande fajten. Men så tar du mod till dig och sjunker ner i den knöliga soffan, på behörigt och fajt-vänligt avstånd från din partner.

När din partner tar sats för att börja prata känner du att du spänner dig i hela kroppen och försöker komma på bra argument för att försvara dig mot det som du tydligen har gjort fel. Så kommer det. Men, det var ju inte alls som du tänkt dig. Istället för någon anklagande utskällning kommer istället något helt annat. Din partner har haft en riktigt stressig dag på jobbet, är arg och ledsen över saker som hänt på arbetsplatsen och behöver stöd och tröst. Det din partner egentligen vill få sagt är att hen funderar på att byta jobb och vill höra vad du tycker om det. I förbigående så ber hen om ursäkt för det korta sms:et tidigare, hen hann inte skriva mer utförligt och kärleksfullt just då.

Där sitter du och är helt förstummad över den uteblivna fajten. Du som till och med ringt bästa vännen för säkerhetsskull och frågat om du får slagga på hens soffa i natt.

Varför tänker vi så här? Nu har jag överdrivit för att göra det extra tydligt. Men faktum är att det här är inte långt ifrån hur min egen hjärna la ihop ett och ett tidigare i mitt liv. Kanske att du också kan känna igen dig?

För att förstå hur våra hjärnor fungerar så behöver vi titta lite närmare på hur vi är skapta och hur våra förutsättningar för överlevnad har sett ut genom åren som människan vandrat på jorden.

Vår hjärna är uppdelad i flera olika delar och varje del har sina speciella egenskaper. Hjärnan är verkligen helt fantastisk med sina varierande förmågor! Vi har pannloben som förser oss med förmågor som minne, personlighet, rörelse, intelligens, resonemang, koncentration, omdöme, tal och möjlighet att kunna kontrollera våra handlingar. Vi har hjässloben där förmågor som intelligens, resonemang, förmågan att kunna skilja på höger och vänster, avståndsbedömning, språk, upplevelse och läsförmåga samt praktisk förmåga och vårt lokalsinne sitter. Vi har nackloben som reglerar vår syn och förmåga att kunna känna igen. Vi har tinningloben som reglerar vårt tal, minne och uppförande, vår hörsel, syn, lukt och våra känslor. Vi har lillhjärnan som hjälper oss att hålla balansen, justerar vår finmotorik och vår förmåga att kunna lära oss olika koordinationer (som i ett aerobicspass). Sist har vi hjärnstammen som korrigerar vår andning, vårt blodtryck, våra hjärtslag och vår förmåga att svälja.

Vår hjärna är en avancerad konstruktion som förser oss med alla användbara verktyg som vi behöver för att kunna leva bekväma och meningsfulla liv. Men. Om man ser tillbaka på människans historia på jorden så har vi under stora delar av vårt förflutna levt under premisser där vi behövt anpassa oss efter livsfarliga djur och livshotande situationer. Det här gjorde att förmågor som kamp och flykt eller ”freeze”-beteenden var väldigt attraktiva och var helt enkelt nödvändiga för vår fortlevnad på jorden. Under 1960-1970-talen fick skämtsamt hjärnstammen, i vissa fall också lillhjärnan och amygdala, benämningen ”reptilhjärnan”. Det är i dessa delar av hjärnan som våra förmågor sitter som är användbara när vi står inför potentiella faror, som att kunna fly eller att kunna slåss och försvara oss vid livshotande situationer.

Okej, vi har flera olika funktioner i vår hjärna och vissa funktioner mindre smickrande än andra. Men vad har det här med katastroftankar och negativt tänkande att göra?

Om vi för ett ögonblick tänker oss tillbaka till tiden då vi plötsligt kunde stå öga mot öga med en sabeltandad tiger. Om du var en sån där free-spirit som förordade i ditt community att ni ska tänka positivt skulle du förmodligen bli utskrattad. Hur mycket du än envisades med att tänka positivt medan du gick igenom en skog, så skulle det tyvärr inte hindra den där sabeltandade tigern från att kunna mumsa i sig dig i ett svagt ögonblick. Att tänka positivt var helt enkelt inte riktigt modernt på den här tiden.

Här premierades det istället att vara den som tänkte mest negativt. Det var en framgångsrik egenskap att ha katastroftankar och hela tiden förutsätta att precis allt kunde gå åt helvete… För gjorde du inte det så var det högst troligt att du i ett oskyddat läge kunde bli slukad med hull och hår, kunde råka äta något giftigt, falla ner för ett stup eller på något annat kreativt sätt gå emot en säker död.

Med andra ord under flera miljoner år var det nödvändigt att tänka negativt för att du skulle överleva. Positivt tänkande kunde med största sannolikhet leda till undergången för hela mänskligheten.

Så vad händer egentligen i vår hjärna när vi ställs inför något som vi tolkar som en fara? Den lilla mandelformade delen i vår hjärna som heter Amygdala har också kallats för ”the smoke-detector”. Den skulle kunna likställas med en avancerad, personligt inbyggd brandvarnare. När vi utsätts för något som vår Amygdala tolkar som en fara så ser den till att blixtsnabbt aktivera vårt stressreaktionssystem. Med andra ord, den aktiverar hela ”brandartilleriet”. Allt blod förflyttas då från hjärnan och ut till armar och ben för att göra oss redo för att springa fort som sjutton eller för att bli starka som hulken. Med ens stänger alla intelligenta förmågor ner, såsom minne, koncentration, kreativitet, intuition, logiskt tänkande, problemlösning, tålamod och inspiration. Det är helt enkelt inte läge att producera kreativa alster när ditt liv är utsatt för en livsfara, vilket din hjärna tolkar alla potentiella faror som. På samma sätt stänger ditt immunförsvar och din matsmältningsförmåga ner i det här läget. Att hantera baciller och bakterier eller förbränna maten i din mage är inte heller något som din kropp prioriterar när den försöker skydda dig från en potentiell livsfara.

Hjärnan tolkar alla potentiella faror på samma sätt som den gjort under de miljoner år som vi vant oss vid att försvara oss eller fly ifrån exempelvis tigrar, björnar och giftiga ormar – det vill säga ”fara = livsfara”. Det spelar ingen roll om vi får ett till synes oskyldigt mail från chefen eller ett kortfattat sms från partnern. Om vår Amygdala tolkar in något i situationen som fara så drar den här fantastiska lilla delen i hjärnan genast slutsatsen att vi är utsatta för en livsfara och aktiverar genast hela stridsmunderingen. Inte för att den behöver, utan för din säkerhets skull. Den gör det gör att skydda dig! Efter att ha utsatts för livsfaror under ett antal miljoner år har vår hjärna lärt sig beteendet att det är bäst att vara förberedd och förutse det absolut värsta tänkbara.

Okej så i ett antal miljoner år så har det premierats att vara negativa Arne. Då kanske det inte är så märkligt att den här så kallade ”reptilhjärnan” slår ut precis alla moderna framgångsrika egenskaper när vi ställs inför något som vår hjärna tolkar som en fara? Den här delen av vår hjärna, ”reptilhjärnan”, är fortfarande, än i dag, lika primitivt utvecklad som om vi fortfarande levde kvar på grott-stadiet.  

Men det här negativa beteendet är inte bara något som vår hjärna hjälper oss att hålla fast vid. Du har förmodligen föräldrar, eller hur? Och de i sin tur hade föräldrar, eller hur? Så långt tillbaka det går att komma i utvecklingen så har föräldrar försökt skydda sina barn ifrån potentiella faror. Kanske inte alltid på de bästa sätten, kom ihåg att även våra föräldrar. och deras föräldrar i sin tur, har en Amygdala i sina hjärnor som stängt av deras intelligenta delar av hjärnan när de är stressade eller rädda. Om våra föräldrar fått lära sig av sina föräldrar att det är farligt att följa sina drömmar och att det är meningslöst att försöka försörja sig på något som man faktiskt uppskattar och brinner för – ja, då har det förmodligen dunkats in på ett effektivt sätt i ditt huvud också.

I Sverige lever vi dessutom med en fantastisk oskrivenlag som du kanske har hört talas om – nämligen ”Jantelagen”. ”Se för sjutton till att inte sticka ut eller tro att du är nått – för då…!” Tillbaka återigen till grottstadiet. Som ensam var det inte så effektivt att försöka skrämma bort potentiella faror med en ynklig, klen liten stämma. Och vi måste ha sett för skrattretande ut för den där stora tigern när vi stod där med vår taniga kropp och försökte se skräckinjagande ut, viftandes med närmaste, bästa tillhygge. Men om vi däremot tillhörde en grupp så kunde vi tillsammans vara betydligt mer skrämmande. Att tillhöra och vara del av en grupp har därför varit något som präntats in i våra hjärnor under flera miljoner år att det är en oerhört viktig aspekt för vår överlevnad.

Så när andra kvinnor fixar ögonbrynen, ögonfransarna, läpparna, brösten, naglarna och vad det nu kan vara så ser vi för sjutton till att göra det med. Annars kanske vi är dömda till att stå där utan beskydd vid en eventuell fara. Och när grannen klipper gräset ser vi snabbt till att även vår egen gräsmatta blir lika vältrimmad för att inte råka irritera någon. – Se till att inte sticka ut, för då riskerar du att bli ensam!

Vi är programmerade till att tänka negativt. Våra hjärnor är konstruerade – efter ett antal miljoner år av insikter om vad som är det mest framgångsrika beteendet för överlevnad – till att ha katastroftankar. Vi är dömda till att lida av känslan av att vara ensamma och att vara rädda för att inte passa in eftersom det under flera miljoner år har minskat våra chanser till att överleva.

När vi ständigt går runt och är stressade och rädda så händer dessutom något i hjärnan. Det här är helt otroligt. Ju mer vi använder delar av hjärnan till att framkalla rädsla och stress, desto mer växer de center i hjärnan som aktiverar dessa känslor. Övriga delar som hippocampus, som bland annat hjälper oss att skapa nya minnen, krymper istället. Känslor som empati och omtanke försvinner alltmer i takt med att rädslan tar över. Desto sämre vi mår, desto mer självcentrerade blir vi. Kreativitet och problemlösning blir förmågor som blir allt svårare att få fatt i. I längden leder det här till att vi får ännu lättare för att bli rädda och vårt inprogrammerade ”brandlarm” aktiveras allt mer frekvent. Resultatet blir mer negativa tankar och ännu mer katastroftankar.

Det här är en av anledningarna till att grottmänniskorna inte uppfann den första Iphone-telefonen. Eftersom de ständigt var rädda så fick aldrig deras intelligenta och kreativa delar av hjärnan chansen att utvecklas och växa.

Okej, vi är dömda till att ha negativa tankar och katastroftankar, är det vad jag försöker förmedla?

Nej! Det går att ”läka” hjärnan! Meditation, yoga, fysisk aktivitet, naturlig och näringsrik mat, vila och återhämtning, att skratta och ha roligt är fantastiska verktyg att ta till för att hjälpa hjärnan att lugna ner sig och återgå till sitt intelligenta och kreativa tillstånd – där negativa tankar och katastroftankar inte är lika vanliga.

Men det finns också ett annat sätt. Forskarna är förundrade över hur effektivt och snabbt en metod som heter Emotional Freedom Techniques kan hjälpa oss att stressa ner. Med hjälp av metoden Emotional Freedom Techniques, förkortas EFT, kan vi programmera om våra hjärnor så att sådant som vi tidigare upplevt som farligt eller som potentiella hot istället tolkas som något helt neutralt eller till och med positivt. Vi lever inte på stenåldern längre och vad jag vet så ställs vi inte alltför ofta inför livs levande sabeltandade tigrar i dag. Självklart kan det fortfarande hända saker i våra liv som vi behöver kunna försvara oss eller fly ifrån, men dessa funktioner fungerar inte så effektivt i våra vanliga, vardagliga liv när de ständigt aktiveras för minsta lilla stressande situation.

EFT är en enkel metod som du lätt kan lära dig och det bästa av allt är att det enda verktyget du behöver ha till hands är dina fingrar. Med hjälp av dina fingrar ”tappar” eller knackar du på meridiana ändpunkter medan du fokuserar på det som skrämmer eller stressar dig. Forskning har visat att när vi gör den här enkla handlingen så sänder vi lugnande signaler till Amygdala som då förstår att situationen inte är livshotande och kan då stänga av stressreaktionssystemet. Amygdala har dessutom en fantastisk minnesfunktion som hjälper oss att minnas nästa gång vi ställs inför en liknande situation. Då kommer Amygdala ihåg att ”Just det, den här situationen var ju inte farlig! Så jag behöver inte aktivera stressreaktionssystemet nu!”

Är det inte helt fantastiskt?

Om du vill veta mer om EFT och vad den här makalösa metoden – som blir allt mer populär i hela världen – kan göra för dig och för dina negativa tankar och katastroftankar – skicka ett meddelande så besvarar jag på dina funderingar!

Ta hand om dig!

Och om du ser några sabeltandade tigrar får du gärna höra av dig!

Varma kramar,

Sofia